Бесплатный фрагмент - Själafreden
Diktsamling och essäer
⠀
Biografi
Julianna Strandberg är poet och romanförfattare, född i det forna Sovjetunionen och sedan länge bofast i Skandinaviens stilla nord. Hennes skrivande tog sin början i barndomen, och med åren har hennes röst vuxit till ett litterärt uttryck där kärlek, filosofi och livets innersta frågor flätas samman.
I hennes verk vandrar läsaren genom människans inre landskap — där känslor rör sig som vind, där relationer lämnar avtryck som fotspår i sand, och där sökandet efter mening är en ständig följeslagare. Hon skriver om kärlekens natur, separationens tystnad och passionens glöd, och låter varje ord bära en aning av en större, existentiell fråga.
Julianna skriver på ryska, engelska och svenska. Hon är medlem i Ryska författarförbundet och har tilldelats flera utmärkelser för sitt litterära arbete.
Förord
Detta är en samling av mina korta verk — dikter och essäer, samlade under många år. Denna bok är ett modigt steg framåt, in i rampljuset. Det gäller att blunda hårt och släppa taget om alla tankar.
Det vore meningslöst att gömma sig i sitt lilla vrå för alltid. Det vore tråkigt att dölja sina tankar från omvärlden. Är det läskigt att komma fram? Ja, allt nytt är läskigt nog. Men att begrava sig i mörkret är mycket mer skrämmande.
Rene Dekart sa: “Jag tänker, alltså är jag”. Jag kan bara tillägga till: om jag existerar, då kan jag vara mig själv. Vi — var och en — är vårt eget lilla universum under tidens gång. Och varje universum har sin egen historia.
Jag vill påminna dig, läsare, om att en författare och en litterär figur inte är samma sak. De flesta verk föds ur observation och empati. Man behöver inte uppleva allt för att förstå hur det känns. Hur livet är. Hur vi, människor, befinner oss i detta. Hur vi komplicerar allting och kämpar mot oss själva.
Det räcker nog att ha ögon och öron. Men först och främst behövs det ett hjärta för att kunna känna livets rytm.
Jag vill tacka Nina Pokhila för bearbetningen.
Alla bilder är mina.
Det är ett sätt att förverkliga mig själv i livet.
Konsten att leva livet
En maskros
Livet är som en maskros.
Nyligen var det en grodd
som sköt upp sig mellan stenarna.
Sedan en blomma — gul som solen.
Och nu är det snöflingor — vita och fluffiga,
som flyger iväg med vinden.
Ingenting kan hållas fast vid.
Allt kommer att gå…
30.09.2025
Förgäves
Så många ord förgäves.
Vi babblar, babblar…
Ingenting förändras.
Ingenting.
De mesta
kommer aldrig att bli det bästa.
Det är helt enkelt vad som är
och förblir,
så som det blir,
så som var sagt —
och gjort och lagt
i alla dessa tomma ord.
Vi babblar ord för mycket och för fort
men ingenting förändras.
Vi talar ord förgäves.
11.02.2026
Vi, var och en
Vi, var och en, vi letar efter hamn
att landa där vid livets kväll sin båt.
Vi, som vi är, vi går i jordens famn,
Går oavsett vad var och en har fått.
Vi, du och jag, vi blir till stjärnors damm.
…Förbli miljoner oss på himlens fat.
Vi, var och en, till livets slut vi fann
för själen ro, för hjärtats eviga slott.
19.09.2010
Den blomman
Det var en gång i en tidig vår som blomman kom.
Den blomman genom kylan kom.
Trots kylan kryper fram ifatt,
Den blomman är solens genomgång
från vinters dröm till sommars natt.
Den blomman böjde sin blommiga hatt
Som om de visste att det var en storm på gång.
Som om den visste att årets hjul
roterar oavbrutet från jul till jul.
Trots det…
Med bud av det eviga livet den blomman kom
som verklighet, som en sommardröm.
14.03.2021
Får jag se?
Ibland jag undrar vad jag hade gjort?
Om uppenbarligen allt jag gjort var mitt?
Ibland jag tror jag kunde stoppat vår Jord
och snurrat allt åt annat håll och tid.
Det är bara tankar; här en verklighet
är mycket konstruktiv och… destruktiv.
Jag tror jag hade sett allt jag sett, —
upptäcker snart, att jag var dum… naiv!
Jag såg allt det jag fick se… och ser…
det är mycket mer rakt över den gömda gränsen!
Men jag vill veta! Visa mig allt mer!
…Så varför stjärnor bildar himlens kransar?
Vad har jag gjort? Får jag ett riktigt svar?
Och får jag se? Och får jag veta allt?
Och får jag göra om?… Nä, det blir svårt!
Åh!.. Varför är livet så hårt och kallt?
23.08.2012
Två sidor
Det onda är bara den mörka sidan
av det som är det goda.
Det är bara inte alla som kan hitta vägen till ljuset.
8.10.2010
I klockans gång
Klockan i tornet
I snö, i regn, i sommars hettan, i nattens mörker och i dagens mid, ringer klockan alltid och för alla. Ty tiden går för evigt och för alla och ingen är mogen nog att stoppa livets gång. Ingen vet när klockan på tornet slår sitt sista slag. Kanske kommer detta inte att hända snart. Kanske händer det imorgon. Men oavsett när klockan ringer, ringer den alltid i tid. Det viktigaste är att leva tills detta ögonblick, och sedan händer vad som än händer.
Kan klockan vara tyst? Ett sorligt skämt. Hur skulle vi veta att tiden går om klockan var tyst? I snö, i regn, i sommarvärme, i natt som dag, idag som igår, och imorgon ringer också klockan och vi har en rytm i livet. Vi tillhör livets gång. Båten flyter genom strömmarna med evig flöde. Det känns så här. Vad är meningen med livet?
Håll fast i båtens kanter. Det framme väntar oss ett fall, en storm, en istid och en vår. Ett ögonblick av ära och nedgång. Ett ögonblick av kärlek och år av självhat. Ett ögonblick av klarhet och många långa år i dimman.
Tack klockan i tornet. Du ringer alltid i tid. Inte för tidigt, inte för sent. I tid, du, klockan är alltid i tid.
30.11.2025
Lova mig
Lova mig
att imorgon
kommer solen i himlen.
Lova
Även om det kommer stormer av snö…
Lova mig
att mina drömmar
en dag uppfylls
till vacker verklighet.
Lova
Även om det aldrig kommer att ske…
Lova mig
att alla kommer
att leva långa och
lyckliga liv.
Och vi kommer göra det också.
Lova
Även om vi inte vet hur vi ska överleva nuet.
Lova mig…
Lova någonting
bara för att lugna ner mig…
Lura mig
om du inte kan lova någonting…
8.11.2010
I dimman
Jag står i dimman på en trasig brygga:
Där nere flödar strömmar i det stilla vattnet.
Kan icke se… Det ljudet är missuppfattat —
Där livet badar simmande på ryggen…
Jag står i dimman. Känslor har mig svikit:
Allt som var värt att leva för — försvunnit.
Tystheten har i mina öron länge skrikit:
Du är inte värt ett öre! Jag har vunnit
En sista natt, en dag, ett liv på vägen
Som över denna sprucken bron mig leder.
På andra sidan finns det inga väggar,
Finns inga gränser… Där finns själafreden.
26.11.2011
Vart ska jag…
Vart ska jag gå när vägen ska ta slut?
Vart ska jag vända till? Mitt i okända åker?
Vart ska jag gå? Vart ska jag hellre åka
när alla minnena frigavs och känslor är på flykt?
Jag gick den vägen som jag blev tillsagt.
Nu är det slut. Och det har slutat illa.
Allt rör sig utom mig. Här bara jag står stilla.
Jag måste göra nåt i tidens hastiga takt!
Mitt ingenstans. Jag måste se runt om…
när mörkret hade smugit sig i sinnen.
Det känns den nya vägen finns där inne
djupt i mitt hjärta, som en vacker dröm.
18.11.2012
Vägen
…Din väg…
Åh, den kan vara krokig,
oändlig lång,
nu upp, sen ner…
Men vyer…
de kan göra en tokig,
kan slå ut andan,
göra en lycklig…
Så vet man ej
vad önskar sig mer…
26.01.2013
Gåta
Har inga ord
har tappat allt… som ärtor
de hoppar runt…
omöjligt sitta lugn på stjärten.
Har inga ord
har supit bort allt vettigt,
...vaxduk på bord
känns så overkligt svettigt.
Har inga ord
har ingen lust att prata…
går tiden fort
går runt och runt
går livet… och förblir en gåta…
31.01.2011
Tiden går
Droppar tiden — tick å tack…
Klockan mäter varje stund.
Inget märks i en myrstack:
Tick å tack — är livet sunt?
Skynda hit och skynda dit,
Oavbrutet tiden går:
Måste hinna allt i tid —
dock det slutar där det slår!
Det ska inte spelar roll
Om du visste eller ej
Tiden går som ett förskräckligt troll —
Tick å tack… Och tack och hej!
19.10.2012
Dörr
Är dörrar inte för att öppnas?
Men… vilken dörr? Den ena lilla
Eller den andra som är utsliten,
Eller den som är ny och glansig?
Den fjärde som är sned och “dansig”?
Den femte med ett jätte lås?
Så fattas nyckeln där förstås.
Hur öppnar man? Och vilken dörr?
Man skulle vilja veta förr…
Man skulle vilja välja rätt,
Att slippa ånger, svek, kallsvett.
Att slippa hjärtats smärta helt…
Hur ofta väljes dörren fel?…
12.10.2012
Jag saknar liv
Jag saknar liv i ådrornas puls.
Det strömmar kylan från hjärtat bort
i kalla andning.
Min natt är kort
och genomskinlig som rosig blus.
Jag kammar floden med en vit kam
av långa kvistar från eviga träd.
Jag nattar älvor med mig i bädd,
berättar sagor om bortom land…
Så… kommer gryning i bleka sky
och väcker minnen.
For älvor bort: de var för natten!
Av denna sort
jag tappar minnen, jag dem avsky…
Försöker vakna så intensivt
så skriker innerst inne. Hör egen röst!
Jag saknar puls.
Jag saknar tröst,
Jag saknar natten. Jag saknar liv.
27.02.2016
Att bara vara
Inom oss finns sann kunskap, en sanning vi aldrig har känt till, vilket vi aldrig hört, aldrig sett, men som kommer i vågor. Sanningen kommer i vågor oavsett om vi förväntar oss den eller inte. Den kommer som ebb och flod av tidvattnet. Det är aldrig för tidigt och aldrig för sent. Alltid i tid. Alltid oundvikligt.
Kunskap som helt enkelt är, som avlades och föddes tillsammans med oss, som flödar i våra kropps ådror, som frodas i våra sinnen, som, som glöder i sönder stormat hjärtat. Den är och bara är som en fyr i dimman. Den lovar att allt blir okej.
Båten stannar i strömmen och lyfter sina åror.
Men… även om vi aldrig har behövt känna till sanningen, höra den eller se den, minns vi den medvetet. Vi bara vet… att den existerar.
Det existerar verkligen, så djupt inom oss.
Vi kommer aldrig att drunkna, oavsett hur hårt stormvågorna slår.
15.03.2012
Ett spår
Du trodde spår i sanden lämnar Gud?
Allt är möjligt.
Allt försvinner med tidvattnet.
För tidigt kommer snö,
för tidigt allt blir grått.
Utsikten från fönstret är bara skuggade konturer.
Trodde du att någon bär oss
när vi upplever vår djupaste smärta?
Allt är möjligt.
Kanske uthärdar vi, och sedan bärs vi med fötterna först och bort.
Vi är dumma nog att inte inse det väsentliga:
att allt ändras och allt är konstant.
Trodde du att livet bara är?
Det existerar som en evig pjäs.
Men den viktlösa bördan av egen själ är för tung.
Och under trycket sparade livets tåg ur banade räls
och kraschade mer i snön.
Du trodde spår i sanden lämnar Gud?
Men ser här: spår mitt i vita fältet.
19.02.2011
Skräddarsydd öde
Jag var en tiggare på gatan
som hade inte ens ett mynt…
Vad var mitt livs den största gåvan
när råkade jag födas på nytt?
Men jag insåg att allt i livet
har lite mer att ge, men inte syns.
Dock… Allt som andra tog för givet
har jag utvecklat särskild syn.
Jag andas och jag minns. Jag drömmer.
Jag vaggar framåt. Äter mat.
Går efter gåtan. Livet gömmer,
Jag tror, för var och en här nåt.
Jag har förmåga att se öden
som går förbi. Är det mitt synd?
Jag står som stenen mitt i flöde:
jag vet — mitt liv är skräddarsydd.
16.10.2012
Frågan
Ett litet barn är Herrens verk:
Det tittar på mig frågande:
Du kanske vet. Säg Vem är jag?
som om hans ögon frågade.
Men jag vet ej vad svaret blir.
Jag letar själv förgäves.
Det Det jag inte lärt mig fram tills nu
så blir det svårt att säga…
Men… Lev och hitta svaret själv
på frågan Vem du är.
Är livet möjligen för det?
Att hitta rätt på varifrån
vart vi är på väg
och varför vi är här…
8.11.2010
Förmåga
Så… Jag vill fråga min dumma fråga:
Där bakom ögonen finns gömda linser,
du vet att jag vet att jag har förmåga
eller det är snarare mitt hjärtats plåga
ser allt på riktig… Hur går det till sig?
Nu om jag blundar, jag tappar ljuset,
men där i mörkret ser jag ansiktet
dess läppar är vita, dess mimik är frysta,
dess ögon har slocknat och oförtjusta
men blicken har outhärdlig vikten…
Den blicken skär inuti mitt hjärtat —
att livet andas jag knappast vågar.
Det följer mig i när och fjärran.
Det får min själ som stålen härdad.
Det har mitt minne i bitar sågat.
Så… varför jag har den livets plåga —
att våga se det, ingen annan vågar?
15.09.2012
Бесплатный фрагмент закончился.
Купите книгу, чтобы продолжить чтение.